För Kompis var det viktigaste att få följa med. Sen vad vi gjorde hade mindre betydelse. Hon stod alltid i givakt vid bilen för att inte missa en åktur och hon skällde av glädje när cykeln rullades ut. Att få vara med, och i synnerhet med mig, var det stora lyckoämnet för henne (tillsammans med allehanda pinnar, naturen och vatten).
